15/2... 4 år.
Saknaden är fortfarande lika stor.
När jag blundar kan jag se dig framför mig, nån av alla dessa tidiga sommardagar på trappan, och på gräsmattan utanför finnbacken. Med gitarren i högsta hugg.
Jag ler vid tanken, för jag vet hur glad jag brukade vara alla dom där gångerna.
Eller nån av alla gånger du kunde ringa o väcka mig mitt i natten för att berätta nått galet du gjort.
Om jag blundar, och tänker tillbaka på allt tokigt vi hittat på så kan jag höra dig skratta.
Vad som skrämmer mig, är att de är så mycket som tycks bli svårare och svårare att komma ihåg.
Och jag vill inte glömma.
Jag vill alltid få ha kvar alla minnen.

Du var en fantastisk människa. Livet behandlade dig inte alltid snällt, och kanske inte heller rättvist.
Den styrka som du kunde påvisa ibland, de är något som jag alltid kommer beundra dig för.
Vissa dagar var hela världen din, och inget var ens i närheten av omöjligt.
Jag kan ibland komma på mig själv med att fundera på varför..
Hur mycket jag än funderar så kommer jag aldrig få veta.
Kanske var det orken som tog slut, eller så fann du modet. Jag vet inte.
Men alla dagar så önskar jag för min egen skull att beslutet hade varit något annat.
Jag hade verkligen velat ha dig här nu. Och alla andra dagar.
Jag hade verkligen velat få dela allt som händer och sker, bra som dåligt, med dig.
Jag hade verkligen velat ha dig kvar till den dagen jag lämnar denna jord.
Men du, livet eller kanske ödet ville att du skulle gå en annan väg.

Jag kommer aldrig någonsin sluta sakna dig.
Och jag kommer aldrig nånsin sluta önska att du vore här.
Jag vet att du är med mig varje dag, i allt jag gör.
En del av mig dog den dagen du gjorde det.

Joel Löfmark, så länge vi minns dig, så lever du kvar med oss.

Jag säger det igen..
...Vi ses igen min vän!

White Lion - When The Children Cry